Utmaningar!

Om man ska gå vidare är det bra att göra saker som är svåra, saker som man kanske för ett tag sen aldrig ens skulle fundera på överhuvudtaget. Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle köra standup, hade jag för modligen ifrågasatt om den personen hade "alla hönsen hemma". Men nu gör jag det iallafall, och anledningen till det är en annan historia.

Förra året började jag med att sjunga lite på föreställningar. Har inte varit det mest självklara innan dess.
Grejen är att man inte behöver sjunga klockrent för att man ska kunna beröra. (tycker jag alltså)
Det handlar om att man ger publiken nåt, och samtidigt som ren vinst, även sig själv.

Till hösten kommer den absolut tuffaste utmaning för mig alla kategorier.
Jag ska "föreläsa", eller vad jag nu vill kalla det.
Men inte mer om det här och nu. Det kommer..........

Varför ska jag göra det då? För att det är dags att gå vidare.

När det händer!

Det är då man känner att, jo jag ska nog fortsätta lite till. Fortsätta att försöka vara rolig på scen. Köra standup. För det är då det händer! Den där känslan av att shit vad bra det gick ikväll! Vilket flyt, vilket gensvar! Dom hugger ju på allt! Det är då man känner det.
Igår kväll var jag i Malmö och körde, och som vanligt var jag nervös. Jag avslutade första akten och före mig hade jag komiker som "krattat manegen". Att bara kunna gå upp, leverera och ta emot. Go känsla det där!

Snart ska jag och Haffi köra våra "Snack och visor" igen. Och  när det händer, vet vi att den goa känslan infinner sig igen. Känslan att veta att man trivs med den man jobbar med, bara kunna luta sig mot varandra, full tillit! Att känna den känslan i ett sånt sammanhang är för mig helt nytt. Det handlar ju faktiskt om att jag ska sjunga, vilket jag absolut inte gjort mycket i mina dar, men som är så fantastiskt roligt! Att då, när det händer, känna detta, är till fullo Haffis förtjänst. Vilket proffs i all sin ödmjukhet. Tacksam är ordet för att få möjligheten att jobba med henne. Precis då - när det händer!